Call me by your name

Är en film jag tycker om väldigt mycket och en film som säkerligen pushade mig lite extra att välja Italien som resmål förra våren.

Det finns en scen i den filmen som är väldigt gråtvänlig och fin och med ett budskap om att fina saker i livet nödvändigtvis kommer med en möjlig sorg och förlust. Och att det kan få vara så. "But to make yourself nothing so as not to feel anything? What a waste." Att bedöva det jobbiga skulle kräva att man också bedövar allt det positiva.

En av mina favoritböcker handlar om lite liknande perspektiv i att vi alla letar efter den där känslan av att hitta hem i att "nu är allt bra", men att det inte finns någon lösning i sig, utan det är själva letandet som är själva grejen. Det är en slags längtan efter en perfekt värld samtidigt som man inser att man inte har någon direkt saknad från början. Livet förändras men sökandet fortsätter.

Från "Bittersweet" av Susan Cain

---

Jag har levt i snart 35 år och jag har frätskador på tänderna, smärta i hälsenorna (va fan gå över nån gång) och jag har tvåsiffrigt med ärr på kroppen efter att ha haft hudcancer. Man drar på sig lite ärr på utsidan med tiden och jag tror också man får en del ärr på insidan med. En del av mig känner mig starkare av att ha varit med om diverse händelser och utmaningar i livet men en del av mig upplever också att man ackumulerar en del av påfrestningarna på insidan med. Jag tror inte att det är något att fixa egentligen även om man alltid kan försöka lära sig av sina misstag längs vägen. En berg och dalbana utan backar hade varit supertråkig och jag tror heller inte att man egentligen vill ha ett liv utan både toppar och dalar. Den här resan är ganska cool att få uppleva och inte minst att få känna alla starka känslor som man knappt hade kunnat gissa hur de känns innan man väl är där och får uppleva dem.