Iartrogen smärta och att försöka sitt bästa

Har man läst en sjukvårdsutbildning så har man garanterat fått höra om Hippokrates och hippokratiska eden vilken säger att man som vårdgivare inte skall utföra någon behandling som skadar patienter. Något man med tiden inser är i princip omöjligt om man försöker åstadkomma någon typ av förändring genom behandling. Man skall såklart undvika skada så långt det bara går men att ta bort risken för skada helt är nog tyvärr omöjligt.

Smärta är ett ganska bra exempel på ett symtom som vi försöker behandla men som allt som oftast kommer med risken att det ironiskt nog smärtar mer. Finns det en identifierbar orsak till smärtan så är ju behandlingen egentligen riktad mot den orsaken. Många gånger hittar vi dock ingen enskild uppenbar orsak. Och i all välvilja av vården att försöka hjälpa patienter så har vi nog tyvärr många gånger orsakat patienterna mer smärta (skada) även om det såklart inte varit med uppsåt.

Det är både komiskt och sorgligt att en ganska stor del av muskuloskeletal smärt-vård följer det här mönstret: Först skapar vi oro och skrämmer upp personer i att dem behöver sitta med bra hållning eller lyfta lådor "på rätt sätt" så att dem inte skadar sin ryggar t.ex. Faktorer som det inte finns något vetenskapligt underlag för att vara orolig för och skapar en bild över ryggen som skör. När patienterna sedan råkar få ryggsmärtaoch söker vård så översäljer vi effekten valfri behandlingsmetod (det mesta har ingen särskild stor effekt på akut ryggsmärta och de allra flesta ryggsmärtorna går över av sig självt på några veckor.) När patienten tyvärr senare har en kvarvarande smärta, vilket ca 1/3 kommer att ha, trots den här otroliga behandlingen så skyller vi på patientens svaga psykologiska förmåga i att lösa sitt eget problem. Smärta blir tydligen ett psykologiskt symtom efter ett tag där rörelserädsla och undvikandebeteenden kokar ihop en soppa och vips så har man en långvarig ryggsmärta (jag måste bli bättre på ironi om det inte gick fram utan den här extra texten)

Den sista förenkligen var på riktigt förklaringen som alla patienter med långvarig smärta följde enligt en föreläsning för fysioterapeuter på region östergötland. Wow, tack, nu förstår jag äntligen.

---

Smärta är utan tvekan väldigt ett väldigt komplext och klurigt problem, inte minst i hur man skall ta sig an det behandlingsmässigt. Och det ironiska är att det ibland är ett ganska lätt problem att förstå och lösa och ibland är nästan oändligt svårt.

Jag tror verkligen inte att någon ger mindre gynnsamma smärtbehandlingar som potentiellt ger mer smärta över tid med flit. Vi vill alla att våra patienter skall bli bättre. En anledning till att smärtlindring skrivits ut för långvarigt bruk hos patienter med icke-malign långvarig smärta och som vi vet nu kan göra att smärtsystemet blir ännu mer känsligt och man har mer smärta efter ett tag.

Smärta kan på sätt och vis tolkas att det finns när något i kroppens vävnader eller signaleringssystem (tillsammans bildar de smärtsystemet) är tillräckligt mycket i obalans. Det kan handla om mer inflammation och skada i vävnaden eller ett mer lättretat signaleringsystem (perifera nerver -> ryggmärg -> hjärnan som ökat sin känslighet. Faktorer som samverkar så komplext och olika bland individer att det är väldigt svårt att peka på exakt vad smärtan beror på. Och ska man in och behandla något av detta så är risken att man kanske retar systemet lite mer tyvärr.. Att då säga att alla långvariga smärtsyndrom följer ett visst mönster kanske saknar både ödmjukhet och precision..

---

Jag tror inte det är så att personer med flit uttrycker mindre lyckade vetenskapliga påstående eller ger behandlingar som bidrar till mer smärta. Det är bara så det kan bli när man försöker förenkla en komplex värld. Viljan att världen skall vara lätt att förstå och svart-vit är kanske lite väl stor många gånger, inte bara när det gäller att förstå smärta men också att se människor som goda eller onda. Solzjenitsyn visar det här på ett bra sätt i hans "The gulag archipelago":

If only it were all so simple! If only there were evil people somewhere insidiously committing evil deeds, and it were necessary only to separate them from the rest of us and destroy them. But the line dividing good and evil cuts through the heart of every human being. And who is willing to destroy a piece of his own heart?