Smärta formas av hur kroppen mår

Visst. Om någon nyper mig i armen så kommer det att smärta akut och en stund men sedan kommer smärtan att försvinna i princip lika snabbt som den började. En sådan här bagatell till smärta går att illustrera men liknar ju sällan den smärta som personer söker vård för som är genuina inskränkningar på både måendet och livet. Dessa smärtor hinner inte att uppstå innan själva vävnadsreaktionen som också har orsakat den. På så vis är smärta mer av ett återhämtningssystem än ett alarmsystem. Smärta handlar mer om vävnadsbalans än potentiella alternativt riktiga vävnadsskador. Ett sätt att få rubbad vävnadsbalans är att ådra sig en skada men det finns också många andra vägar till att få smärta i kroppen. Bud Craig beskrev smärta som en homeostatisk emotion och liknade det med andra sensationer av kroppen som hjälper till med balans så som hunger eller törst. Emotioner uppstår i olika grad baserat på kontext och målen som samtidigt existerar hos organismen, och homeostas handlar om kroppens förmåga att nå balans i en värld av utmaningar. Smärta är en typ av balansrubbning som huvudsakligen uppfattas av nervsystemet + immunförsvaret vilka är system och signaler som är mätbara i teorin men något vi i praktiken kanske aldrig kommer att kunna mäta med någon exakthet (men uppskatta av olika grad). Vi kan inte få reda på hur smärta känns utan att fråga personen som är drabbad av den. Och även då kvarstår en viss mystik i att det aldrig går att veta exakt hur en annan person känner.

När man studerar till fysioterapeut får man lära sig "skolboksexempel" på olika skador och smärtproblem och längs studierna skämtas det lite i stil med "vänta tills du får träffa riktiga patienter, då märker du hur mycket det skiljer sig från teorin i böcker". Hur jävla bra är en bok om den inte stämmer väl överens med verkligheten?

En sak som gör smärta klurigt är det ibland är ganska självklart varför den har uppstått och ibland är det i princip omöjligt att veta exakt varför den har börjat. Bland de tillstånden som är lättare att förklara ser vi ofta tydliga skador, överbelastningar eller sjukdomsprocesser. Du har ont för att ditt ben har gått av på mitten, för att du har grävt i trädgården i 5 timmar eller för att du har råkat få en infektion i en tand. Det som i sådana här fall är lite spännande är dock att olika patienter kan komma med väldigt liknande händelser och skador men faktiskt ha ganska olika grader av smärta. Allt som oftast kommer det dock att finnas en smärta som är tydligt kopplad till att det hänt något i kroppen som ger en slags vävnadsirritation som ger en smärta.

Nu kommer jag kanske göra ett lite starkt påstående här men jag skulle vilja påstå att de flesta som söker i primärvården pga. smärta i kroppen inte följer några särskilda mönster av varken skador, överbelastningar eller sjukdomar. Om vi tar ländryggssmärta som exempel, det vanligaste smärtbesväret som patienter söker vård för. Vi vet att ingen enskild faktor ger en särskilt bra bild över varför personer får ryggsmärta (1), träffar man patienter så vet man att i princip vad som helst kan ha hänt innan ryggsmärtan uppstod och de flesta får vad vi kallar för ospecifik ländryggssmärta där vi inte kan identifiera någon tydlig skada eller veta exakt vilken struktur som smärtar. Om man googlar ryggsmärta så handlar det enligt många sidor om spända ömma muskler och på engelska sidor om ”back sprain” eller ”back strain” i musklerna och vad den här informationen kommer ifrån kan man ju undra... Det kanske är så att ryggsmärta ser ut precis som det gör just för att vävnadsretningar kring ländryggen kan uppstå i väldigt olika grad och av väldigt många faktorer.

De flesta smärtorna är bättre tolkade som en slags obalans i kroppen som helhet och i vävnader. De flesta som söker för smärta har smärta på grund av olika mängder påfrestande faktorer som gör att kroppen inte mår helt 100 på insidan och dessa faktorer ackumulerar till en grad att de sätter sig någonstans och detta område blir smärtkänsligt. Ett smärtkänsligt område har många gånger inga andra särskilda tecken utöver smärta vilket är en del av att smärta är svårt att mäta. I rehab får man ofta lära sig strukturen i att "leta orsaken till patientens besvär" så att man sedan kan behandla just orsaken. Fixa stelhet där, anpassa rörelsemönster här. Ett arbetssätt som utan tvekan kan hjälpa ibland men som inte fungerar i närheten så bra som det påstås. Dels för att, genom att försöka landa exakt rätt så ökar sannolikheten att man vid komplexa problem på det stora hela landar mer fel. Vårdgivaren kommer troligen att övervärdera vissa faktorer och helt enkelt missa andra faktorer som spelar roll. Dels också för att det är långt ifrån givet att asymmetrier och rörelsemönster är stora orsaker till smärta (2)(3), och även om det nu är så, så är det långt ifrån faktorer som är "lätta" att justera (4). Många gånger blir smärta också bättre eller sämre utan att man har lyckats ändra någonting alls som har med vare sig stelhet eller rörelsemönster att göra (5). Jag skulle påstå att, om man vill bli bättre i sin smärta (som inte följer tydligt mönster av skada, överbelastning, sjukdom) så ska man i stället för att leta efter "orsaken" leta efter alla potentiella negativa faktorer som påverkar hela systemet och vävnaden som smärtar och försöka jobba på så många som möjligt. Flera kommer att känna igen synsättet från Greg Lehmanns koppmodel.

Vissa föds med en ärftlig ökad sårbarhet för smärta där genetiken gör att man har mindre tåliga vävnader eller ett smärtsystem som lättare signalerar smärta.

Längs livet kommer man att stöta på olika utmaningar och stressorer som kommer att påverka ens hela system i olika grad och där t.ex negativa livshändelser och långvarig stress sliter lite på kroppens vävnader, immunförsvar, nervsystem och mående.

Att existera och åldras är lite påfrestande för kroppen i sig.

Att få en sjukdom, skada eller infektion kommer att vara lite påfrestande för kroppen som kommer att läka till en viss grad, men kommer också att kunna ha en kvarstående känslighet för smärta.

Att försöka leva ett liv utan stressorer kan vara en stressor i sig.

Allt man gör med sin kropp och hjärna dagligen kommer att influera hur känslig ens kropp blir för smärta där allt från sömn, kost, fysisk aktivitet, träning, alkoholintag, rökning, sociala kontakter osv kommer att kunna påverka negativt om man har sämre värden och vanor i dessa. Att ha mindre muskelmassa och mer fettmassa är lite påfrestande för kroppen. Att ha ett stillasittande jobb är lite påfrestande för kroppen. Att röra på sig för lite eller för mycket är lite påfrestande för kroppen. Att vara asymmetrisk är lite påfrestande för kroppen. Att ha ett jobb där man gör fler lyft är lite påfrestande för kroppen. Att tänka på hur mycket bättre andra har det är lite påfrestande för kroppen. Att inte ha andra människor som stöttar en är lite påfrestande för kroppen. Att ha oro över att kroppen är trasig är lite påfrestande för kroppen.

Många av faktorerna jag listade här ovan handlar inte om renodlade skador utan bör snarare ses som obalansfaktorer. Obalans som påverkar kroppens biokemi som sin tur gör att det lättare kan börja smärta (ett sätt att vara i mer balans är att ha starkare muskler och leder). Och biokemiska balansen är till stor del sett till smärta ett samarbete mellan nervsystemet och immunförsvaret där obalans kan ge olika former av inflammatoriska rubbningar. Att ha flera negativa faktorer gör att man har mer inflammation i kroppen vilket blir slitsamt i längden på muskler, leder, immunförsvar, nervsystem och andra organ i kroppen. De flesta lever idag, 2025, på ett sätt där man inte mekaniskt sliter på sin kropp särskilt mycket och många som belastar mer brukar kunna ha både mindre smärta och mer välmående vävnader. Något som ändå är lite klurigt att förklara med det här perspektivet är varför smärtan börjar i just det området som den börjar. Här tror jag att vi kan tänka oss små faktorer som ackumulerar och förstärks med tiden: fysiologiska reaktioner som blir mer uttalade i en del, belastningsmönster som bidrar och att det blir mer uttalat i en ”svag länk av kroppen”. All negativ påfrestning och inflammation kommer att behöva ta vägen någonstans…

Tidigare gav forskningsbilden en syn där akut smärta måste ha med vävnadsskada eller risk för vävnadsskada att göra i och med att nociceptorer verkade ha en hög tröskel för att aktiveras ute i vävnaderna. Och om de inte aktiverades så var de ”tysta” ute i vävnaderna. Nociceptorer är en specialiserad nervcell som reagerar på mekaniska, kemiska och termiska stimuli ute i kroppens vävnader. Själva grundpelaren i varför smärta uppstår i olika delar av kroppen. Forskningsbilden nu för tiden ger dock en lite mer komplex bild där nociceptorer som helhet är mer av ett konstant aktivt system som identifierar och reglerar balansen i kroppens vävnader och där fler påfrestande faktorer i ens neuro-immuna system påverkar hur känsliga dessa nociceptorer blir. Dvs hur bra kroppen mår på det stora hela styr hur lätt smärta uppkommer i kroppen. Vid en inflammatorisk reaktion i ett område kan nociceptorer aktiveras och börja reagera på mekaniska stimuli, det typiska när ett område smärtar mer vid fysisk belastning. En smärta är inte nödvändigtvis enskilt mekanisk eller inflammatorisk utan allt som oftast en blandning av båda. Fler påfrestande faktorer på kroppen och vävnaden som helhet bidrar med mer inflammation vilket kan ge obalans i muskler/leder vilket gör att själva nociceptorerna i dessa vävnader lättare aktiveras. Det kan också med tiden uppstå en obalans i själva signaleringssystemet, dvs det centrala nervsystemet där vi kan se att signalen från led/muskel till ryggmärg och hjärnan förstärks. Hjärnan förändras också med tiden vid ihållande smärta. Alltså ett smärtsystem som potentiellt är i obalans på flera nivåer, allt från muskel/led-vävnaden till nervsignaleringen till hjärnan och själva aktiviteten som i sin tur uppstår i hjärnan.

Själva signalerna i nervsystemet och immunförsvaret handlar inte bara om att informera organismen med utfallet smärta, det här systemet försöker också reglera sig självt för att hålla balans. Ibland ökar nociception i vävnaderna utan smärta och systemet lyckas automatiskt reglera detta för att återställa balansen. Ibland ökar nociception till den grad att en smärtupplevelse börjar i kroppen. Smärta uppstår troligen när balansrubbningen når en viss grad tillsammans med en slags tolkning av hjärnan och kroppen i värdet att ha smärta. Det är här ”emotioner” av homeostatiska emotioner kommer in. Olika känslor av kroppen kan minska eller öka baserat på kontext och målen som samtidigt existerar för individen sett till bland annat överlevnad. Emotioner är en blandning av en känsla och en motivation. Om din kropp och hjärna tolkar något som fara eller obalans i vävnaden så kommer det att förstärka en potentiell smärtsignal. Och på samma sätt som hunger och törst kan variera baserat på allt runtomkring och inuti kroppen så kan smärta också variera.

Personer som har flera påfrestande stressorer på kroppen och hjärnan (hälsan) tenderar att oftare få smärta i kroppen (6)(7)(8). Personer med mer ihållande smärta har mer inflammation i kroppen (9) och vi ser en ökad känslighet för smärta hos personer som haft långvarig psykoemotionell stress (10). En del av kopplingen mellan depression och ihållande smärta verkar onekligen vara att båda gemensamt handlar om neuroinflammation (11). Inflammation som egentligen är kroppens försök till att läka och ta hand om sina vävnader men som kan triggas i den grad att smärta uppstår och kvarstår. Det utmanande i allt det här är att det är väldigt svårt att mäta eller säga exakt vad som behöver hända i kroppens processer/signaler för att det skall börja smärta. Det verkar som att smärta uppstår när en reaktion i kroppen går över en viss gräns sett till faktorer som har med nervsystemet och immunförsvaret att göra och nervsystemet samt immunförsvaret samverkar på ett sätt som gör att vi inte egentligen kan skilja dem från varandra, ett neuro-immunt system (12). Det här systemet influeras av väldigt många faktorer och samverkar så avancerat att det idag inte finns något bra sätt att objektivt mäta smärta. Av allt att döma så följer det att, desto fler negativa stressorer man har över tid och som man inte lyckas återhämta sig från, desto större risk att det börjar smärta i kroppen, att man påverkas mer av smärta i kroppen och att det inte slutar smärta i kroppen.

Även om vi inte kan mäta smärta så vet vi idag ganska mycket om viktiga levnadsvanor och vad som ger en kropp som mår bra. Liknande faktorer som ger mer inflammation i kroppen ger också sämre hjärt- och kärlhälsa. Vanligtvis brukar man uppskatta hjärt- och kärlhälsa enligt 7 kriterier där man uppskattar en idealnivå av varje: Rökning, BMI, fysisk aktivitet, kost, kolesterol, blodtryck och faste-glukos. Det kanske är svårt och inte nödvändigtvis ett måste att ha en ideal nivå av alla dessa men desto bättre man har, desto bättre är nog hälsan i sin helhet. Om det inte ger jättemycket stress att uppnå dem vilket jag skrev om tidigare. En stressor kan vara att försöka att inte ha några stressorer. Hur många barn och vuxna i USA har optimala nivåer av alla dessa 7? I princip 0% (13). Hur ser det ut i Sverige? Det verkar vara lite bättre och datan jag lyckas hitta är på personer i medelåldern. Vi är på en-siffrig nivå gällande personer som har optimala nivåer av alla och det är närmre 0 än 10% (14). Vi mår inte superbra i våra kroppar och inte i våra sinnen heller tyvärr. Depression ökar i samband med sämre jämställdhet, mer ensamhet och att vi mår sämre i våra kroppar (15).

Vi har skapat en miljö och kultur där det verkligen är svårt för personer att leva liv som gör att kemin i kroppen mår bra på insidan. Nog för att hälsovanor kan överdrivas ibland men det finns också en baksida med både en individualistisk kultur och en ”klart du ska ha en bulle”-kultur.

Jag tror att vi bör se på dessa smärtor på ett liknande sätt som vi gör med utvecklandet av kroniska sjukdomar. Vissa kommer tyvärr att utveckla dem lite oavsett vad man har för levnadsvanor eller livshändelser. Däremot så kommer risken att få dem att vara högre med mer påfrestande livshändelser och sämre levnadsvanor. Att ha någon eller några negativa faktorer är inte hela världen (och vem har inte det) men addera tillräckligt många och risken för både hälsoproblem och smärta kommer att öka gradvis till man tyvärr står där och kanske tycker att livet är bra mycket jobbigare än vad man kanske hade önskat.

Taylor JB, Goode AP, George SZ, Cook CE. Incidence and risk factors for first-time incident low back pain: a systematic review and meta-analysis. Spine J. 01 oktober 2014;14(10):2299–319.
Sugavanam T, Sannasi R, Anand PA, Ashwin Javia P. Postural asymmetry in low back pain - a systematic review and meta-analysis of observational studies. Disabil Rehabil. april 2025;47(7):1659–76.
Saraceni N, Kent P, Ng L, Campbell A, Straker L, O’Sullivan P. To Flex or Not to Flex? Is There a Relationship Between Lumbar Spine Flexion During Lifting and Low Back Pain? A Systematic Review With Meta-analysis. J Orthop Sports Phys Ther. mars 2020;50(3):121–30.
Laird RA, Kent P, Keating JL. Modifying patterns of movement in people with low back pain -does it help? A systematic review. BMC Musculoskelet Disord. 07 september 2012;13(1):169.
Wernli K, Tan JS, O’Sullivan P, Smith A, Campbell A, Kent P. Does Movement Change When Low Back Pain Changes? A Systematic Review. J Orthop Sports Phys Ther. december 2020;50(12):664–70.
Glette M, Stiles TC, Borchgrevink PC, Landmark T. The Natural Course of Chronic Pain in a General Population: Stability and Change in an Eight–Wave Longitudinal Study Over Four Years (the HUNT Pain Study). J Pain. 01 maj 2020;21(5):689–99.
Jones EA, McBETH J, Nicholl B, Morriss RK, Dickens C, Jones GT, m.fl. What Characterizes Persons Who Do Not Report Musculoskeletal Pain? Results from a 4-year Population-based Longitudinal Study (The Epifund Study). J Rheumatol. 01 maj 2009;36(5):1071–7.
Hwang SW, Kim CW, Jang YJ, Lee CH, Oh MK, Kim KW, m.fl. Musculoskeletal Pain, Physical Activity, Muscle Mass, and Mortality in Older Adults: Results from the Korean Longitudinal Study on Health and Aging (KLoSHA). Medicina (Mex). mars 2024;60(3):462.
Farrell SF, Armfield NR, Cabot PJ, Elphinston RA, Gray P, Minhas G, m.fl. C-Reactive Protein (CRP) is Associated With Chronic Pain Independently of Biopsychosocial Factors. J Pain. februari 2024;25(2):476–96.
Ashkinazi IYa null, Vershinina EA. Pain sensitivity in chronic psychoemotional stress in humans. Neurosci Behav Physiol. 1999;29(3):333–7.
Troubat R, Barone P, Leman S, Desmidt T, Cressant A, Atanasova B, m.fl. Neuroinflammation and depression: A review. Eur J Neurosci. januari 2021;53(1):151–71.
Jain A, Hakim S, Woolf CJ. Immune drivers of physiological and pathological pain. J Exp Med. 06 maj 2024;221(5):e20221687.
Writing Group Members, Mozaffarian D, Benjamin EJ, Go AS, Arnett DK, Blaha MJ, m.fl. Heart Disease and Stroke Statistics-2016 Update: A Report From the American Heart Association. Circulation. 26 januari 2016;133(4):e38-360.
Higueras-Fresnillo S, Herraiz-Adillo Á, Ahlqvist VH, Berglind D, Lenander C, Daka B, m.fl. Low prevalence of ideal cardiovascular health in the general Swedish population: Results from the Swedish CArdioPulmonary bioImage Study (SCAPIS). Scand J Public Health. juni 2023;51(4):527–30.
Hidaka BH. Depression as a disease of modernity: explanations for increasing prevalence. J Affect Disord. november 2012;140(3):205–14.

Smärta formas av hur kroppen mår

Senaste inlägg

Comentários