Vetenskapligt tänkande
- Markus Syrén
- 26 mars
- 4 min läsning
Jag har en bucket list på min telefon och en bit ned i listan står det "utforska södra Europa". Som många andra gillar jag att utforska olika miljöer och kulturer där jag allt som oftast kan äta pizza, bada i havet och se allmänt felplacerad och turistig ut.
Den här delen av min bucket list har dock också ett lite annat syfte med då jag råkar vara en person som uppskattar att läsa filosofi. Mycket av västerländsk filosofi, och övrig historia med för den delen, kommer ju ifrån medelhavet och därför har jag känt en dragningskraft för att utforska dessa områden mer. Jag tycker egentligen att det finns många vetenskapliga områden som är intressanta och flera filosofiska perspektiv likaså men en del som jag kanske har lite extra stort intresse för är "epistemologi" vilket bara är ett fint ord för kunskapslära. Epistemologi handlar om vad kunskap är och hur man får kunskap om världen. Vilket vi kan säga lägger både en deskriptiv och normativ (hur något är och borde vara) grund för vetenskaplig metod.
Vetenskap kan ses som en samling metoder som hjälper oss att förklara världen. Själva grunden i metoden handlar om att titta på världen -> gissa hur den fungerar -> se vilka antaganden som blir av gissningen -> testa antagandena i experiment -> testa för att se om antaganden håller eller motbevisas. I princip kan vi säga att vi aldrig riktigt bevisar något men vi kan säga att det "stämmer" sett till våra grundantaganden. Och snarare säger vi att något är mer eller mindre sannolikt.
I vården pratar vi om evidens och att någon behandling eller undersökning har ett vetenskapligt stöd bakom sig. I mer simpla argumentationer kan man ofta höra att något har eller inte har evidens. Ofta kräver ju dock sådana här uttryck ganska mycket information och kontext för att verkligen förklara något. Evidens för avsaknad (effekt) och avsaknad av evidens är till exempel inte riktigt samma sak och behöver betonas. I vilken grad har påståendena verkligen testats? I vissa fall har något testats ganska mycket utan att visa någon effekt och vi kan säga att vi har evidens för att det inte verkar fungera men många gånger har behandlingar inte testats i den utsträckning (eller med tillräckligt bra metod) som krävs för att vi skall kunna ge någon slutsats. Det saknas evidens för att kunna säga något helt enkelt.
För att värdera påståenden så är det bra att tänka utefter två vägar. Det ena är att härleda bakåt vad påståendet grundar sig i och se ifall alla stegen håller. Ibland kallas detta sättet att tänka för "första princips tänkande". Alla stegen bakåt bör hålla för kritik och finns det ett steg som inte riktigt håller så får man tänka om. Vad slutsatsen är och hur verkligheten verkar se ut spelar egentligen inte roll utan det är själva vägen dit som är det viktiga. Ett av mina favoritcitat handlar om det här:
"Science is a way of thinking much more than it is a body of knowledge"
- Carl Sagan
Går man tillräckligt många steg tillbaka så kommer man till ett första antagande som i sig inte har ett antagande före sig utan går som något som vi accepterar som sant. Ofta kallar man det här för ett axiom eller postulat. Wittgenstein skall ha sagt att vi måste "dra spaden någonstans", dvs någonstans måste man bestämma sig vilka grundantaganden man gör annars har vi en oändlig väg i att försöka bevisa ett påstående och ingenstans att utgå ifrån. Ofta ses sådana här grundpåståenden som givna i att de är i princip självförklarande. Jag tror att man tjänar mest på att tänka sig vissa saker som relativt "givna sanningar" men att samtidigt ha plats i bakhuvudet för att antagandet skulle kunna vara fel. Ett exempel där grundantagande visat sig vara fel är att vi i många år tog för givet att tid är en absolut enhet men där Einstein med flera visade att tid och rum sitter ihop och att "böjningar" i tidsrummet kan få tid att gå olika fort på olika ställen i universum. Och att gravitation handlar om böjningar i tidsrum mer än att det är en kraft mellan objekt med massa.
Den andra vägen att tänka som är bra att ha med sig vid ett påstående är hur väl påståendet stämmer överens med den vetenskapliga bilden av fenomenet i övrigt. Något som sticker ut mot övrig forskning tenderar oftast att inte vara otroliga upptäckter utan snarare en miss eller övervärdering av något. Om något också är svårt att få in sett till våra modeller om hur världen fungerar så är det också ofta ganska så osannolikt. Mckenzie-metoden är ett typexempel inom fysioterapi som sticker ut mot övriga vetenskapliga bilden. Ryggsmärta är notoriskt svårt att behandla och utan tvekan klurigt att förklara men ändå skall vi kunna ha ett system där vissa ryggsmärtor minskar av att böja ryggen kraftfullt framåt eller bakåt? What. The. Fuck.
Jag tror att, om något inte minskar risken för att få smärta, så har det mest troligen ingen särskild effekt i att minska smärta när man väl fått den heller.
Man skulle också kunna lägga till en tredje del här och det är att välja vad som är den bästa förklaringen av alla potentiella förklaringar. Många gånger så kan ju flera hypoteser stämma överens med vad vi får fram och hur skiljer vi egentligen mellan dessa? Dels av det jag nämnt ovan men också så brukar tankeregeln occhams rakkniv vara av värde. Inte för att den ger en nödvändig sanning i sig, men det brukar vara värdefullt att anta så lite saker som möjligt vid alla förklaringar. Själva tankeregeln menar på att vi ska välja den hypotesen som är "enklast", dvs den som gör minst antaganden. Desto fler antaganden man gör, desto mer tenderar vi att krångla ihop saker men vi behöver också kunna stärka varje antagande för sig.
Ska man sammanfatta det här på något sätt så handlar det mesta om att tänka hårt och noggrant på problem där man måste anta vissa saker som sanna för att det skall fungera men att också hela tiden ifrågasätta potentiellt allt man tror på. Att ha så många "rätt" om världen som möjligt samtidigt som man försöker ha så lite "fel" också.
Comments