Värdet att försöka motbevisa

Man kan säga att filosofi och vetenskap i grunden båda handlar om att resonera. Dvs att utveckla och förklara sin tankegång kring olika fenomen och idéer. Det som huvudsakligen skiljer vetenskap mot filosofi är att vetenskap kräver att idéerna går att testa empiriskt. Dvs att påståenden måste minst i teorin vara testbara/observerbara för att det skall betraktas som vetenskap.

Man kan också prata om vikten av falsifierbarhet inom vetenskap och det är kravet på att en hypotes måste ha givna kriterier för vad som skulle motsäga hypotesen. En hypotes som inte går att motbevisa tappar sitt värde. Det var detta som vetenskapsteoretikern Karl Popper lade som grundidé och det var en kritik mot dåtidens idéer inom psykologi där idéerna i mångt och mycket kunde tolkas så att de alltid passade hypoteserna. Ibland kan hypoteser formuleras till att vara ganska flexibla och därav vara svårare att falsifiera. Detta tenderar att vara ett tecken på en sämre hypotes. Något som förklarar mycket och går att förändra för att förklara mycket tenderar att inte förklara någonting alls särskilt bra.

Jag tror att en stor anledning till att fysioterapi inte har gått mer framåt än det har, har flera orsaker. Det är svårt att studera människor. Jag tror också att vi har en för liten kultur av att försöka falsifiera idéer. En del av detta är det mänskliga i att vilja nå fram till något givande som både är rätt och som stämmer med vad vi redan tror. Konfirmationsbias är en av de viktigaste anledningarna till att alltid vara självkritisk till sina slutsatser.

Men jag tror inte heller att detta bara är ett "personproblem" inom forskning och klinik. En del av det svåra ligger i att studera människor och något så komplext som smärta.

Vad vi än väljer att göra med patienterna så får vi ofta inte särskilt snabb eller tydlig feedback. Har vi lyckats justera smärtan på riktigt eller är det en tillfällig förändring?

Hur kan vi bli bättre på att förstå smärta med dess multifaktoriella orsakssamband och väldigt varierande mönster?

En annan del som jag tror försvårar är att det är kognitivt utmattande att vara väldigt kritisk. Att hänga kvar i det som Daniel Kahneman kallar system 2 av tänkande tar mycket energi. Det är helt enkelt en lättare ström i att förutsätta att vissa antaganden är sanna.

Slutligen så kan man säga att bra vetenskapligt resonerande handlar om att kunna analysera sina tankar på två vitt skilda spektrum. Det ena är, som argumenterat för ovan, att applicera en sträng kritik med ett slags djävulens advokat-tänkande. "Om jag försöker mitt bästa, kan jag motbevisa den här hypotesen?"

- "If learning the truth is his goal, he is to make himself an enemy of all that he reads, and, applying his mind to the core and margins of of its content, attack it from every side."

Ibn Al Haytham

Det andra är den kanske inte riktigt lika självklara delen och det är förmågan att tänka fritt och "utanför boxen". Att försöka att inte vara så låst i sitt tankemönster. Att ställa riktigt bra frågor. Att vara påhittig.

Kan man blanda dessa sätt att tänka så har man en väldigt bra grund till att lära sig saker.